Islänningarnas trots att vägra betala icesave-skulden verkar inte ha gett de katastrofala effekter många befarade, och realtid.se citerar Financial Times att “Islands relationer med de internationella kapitalmarknaderna håller på att normaliseras”. Det kan mycket väl bli så att Island blir tvungna att betala iaf delar av skulden, men det tar inte bort något av den demokratiska effekt av vad islänningarna har lyckats åstadkomma med att inte låta sig behandlas förmyndigande. Island går före i den demokratiska utvecklingen och parlamentet bör applåderas i att de inte fastnar i prestige-tänkande utan lyssnar på principen bakom folkets röst och förstår vikten av att förankra sig hos folket också mellan de parlamentariska valen.

Den synergetiska effekten visar sig redan och The Guardian citerar Thorvaldur Gylfason, medlem av Islands konstitutionella utskott: “There’s been a lot of goodwill for what we are trying to do. The public have added much to our debate. Their comments have been quite helpful and they have had a positive effect on the outcome.”

Även personer med en tydlig borgerlig tillhörighet har i diskussioner jag har haft uttryckt en förhoppning om att se en stark socialdemokrati för att inte den nuvarande regeringen ska bli för bekväm och stagnera och gå i inflation med ideologiskt drivna beslut. En stark demokratisk dynamik är av högsta intresse för alla medborgare, bl a för att de som sitter med makt ska pressas till att slipa på sina beslut för att inte den starka oppositionen ska kunna fälla makten till nästa val.

Som direktdemokratiskt parti ser vi ju självklart brister i att dynamiken så mycket ska bestämmas av förmågan hos en enda person som väljs av ett partis inre valberedningsverksamhet. Men tills dess vi har vuxit oss starka och kunnat reformera systemet får vi glädja oss åt varje demokratisk vinning inom det nuvarande system.

Det kan noteras att Juholt påfallande ofta i sitt tal tonade ned både sin egen roll och partiets roll, och ville utmåla partiet som en folkrörelse som måste bottna i folkets åsikter och som en företrädare för folket. En kraftfull retorik om den lyckas förmedlas med trovärdighet.

Licens för bilden är Creative Commons, och bilden är tagen av tobias.bjorkgren.

Icesave historien är mycket intressant ur ett demokratiskt perspektiv. Yle rapporterar att en ny återbetalningsplan har godkänts av isländska Alltinget med klara siffror 44-16. Återbetalningsbördan är något mindre men ändå kontroversiell då förra planen röstades ner i en folkomröstning med 90% av rösterna. Presidenten stoppar för andra gången återbetalningsplanen med sitt veto efter en petition som skrivits under av 12% av den isländska befolkningen och propsar på att folket måste få säga sitt i en ny folkomröstning.

Islandsbloggen beskriver hur regeringen bedriver en kapplöpning mot namninsamlingar och har hastat fram det nya förslaget och omröstningen. Det går inte komma ifrån känslan att Alltinget misstror sitt eget folk att kunna fatta ett korrekt beslut. De olika turerna och de folkvaldas agerande har troligen undergrävt förtroendet hos folket, och skapat en nackdel för de folkvaldas huvudlinje. Istället för en öppen debatt och ett förtroende för att den upplyste islänningen själv ska kunna se samma konsekvenser som de själva uppenbarligen gör ifall Island vägrar all form av återbetalning (t ex uteblivna stödlån från IMF), så har man intagit en förmyndarroll som upprör befolkningen.

Det är oerhört fascinerande vilken enorm folkansamling det isländska folket har lyckats uppbåda. Det är svårt att inte beundra hur de lyckas vända maktpyramiden upp och ner och visa på vem det är som är folket i ett folkstyre (demokrati). Det hela är dock skört och har till stor del berott på en enda persons vilja att utnyttja sitt veto, men det är i alla fall ett halmstrå fler än vad som finns i Sverige.

Läs mer i DN och HD.

Uppdatering 2011-02-21

Islands president Grímssons vilja att ta allvarligt på folkets röst med 90% utslag på en folkomröstning (som ger en fingervisning om vad folket kan tänkas tycka om det nya snarlika förslaget), har upprört Olle Zachrison (chef för SvD Näringsliv) till den milda grad att han ger en direkt uppmaning Skärp dig nu Grímsson! i Svenska Dagbladet. Tydligen anser han och många andra rapporterande medier att det är Presidentens uppgift och ansvar att agera förmyndigande i egenskap av upplyst ledare, det är enligt Zachrison t.o.m. “ovärdigt en statschef i en representativ demokrati”.

De människor som ger sig ut och demonstrerar tar stora risker utan att veta utgången, men med förhoppningen att det ska kunna säkra välståndet och friheten för framtida generationer. Vår så givna demokrati finns också tack vare människor som riskerat mycket och även fått offra sina liv.

I andra stater med hård kontroll saknas ofta ett livskraftigt motstånd då livet ändå är hyfsat uthärdligt för det stora flertalet. I Kina upplevs t ex inte demokrati som så särskilt viktig av flertalet människor, och även utbildade kineser med lång vistelse utomlands kan ofta vara rätt nöjda med den nuvarande politiska strukturen. Samma attityd gentemot representativ direktdemokrati finns att höra i Sverige, då Reinfeld, Borg & co eller löftet från oppositionen känns som stabila, säkra och tillräckligt demokratiska. Att orka gå ut på torget och demonstrera för ökad demokrati känns rätt extremt för de flesta.

Det som driver en demokratisk revolution är givetvis många saker, men ett typ-exempel ser vi i Nord-Afrika där stigande matpriser, korruption och annat har lett till att många lider brist. I ljuset av den tillvaron känns en demonstration eller fysiska risker inte lika extrema. Skulle det ske en rad misslyckade riksdagsuppgörelser så att välståndet minskade drastiskt i Sverige, då skulle representativ direktdemokrati framstå som ett betydligt mer lovande alternativ för många, för att inte var så utlämnade till en handfull människor.

Bild: ©2006 Ricardo Liberato

En ytterligare viktig observation är att trots att bloggandet är ganska litet och så osorterat, så har det vitaliserat “gammal-medias” nyhetsflöde och tvingat fram snabbare nyhetskommunikation. Trots de få som påverkar, har de en stor påverkan och en uppstramande effekt på traditionell media, de spelar lite olika roller men förädlar varandra. Inom politiken skulle en motsvarande symbios mellan direktpåverkan av medborgare och etablerade partier kunna vara gynnsam.

Om vi tittar på religionen så upptäcker vi lustigt nog att många av de frälsare och upplysare som har uppstått har vänt fokuset tillbaks på individen. Jahve inrättar mänskliga ledare som ska leda det judiska folket och ger budord och lagar som fokuserar på att folk ska ta ansvar för rättvisa och sina liv. Buddha pekar på att individen måste visa respekt för att allt levande och ska finna den gyllene medelvägen. Jesus lämnar människorna åt sig själva och ger dem förmaningar att själva inrätta en gemenskap där folk själva måste ta ansvar för att leva rätt. Religionen och psykologin återvänder ständigt till att vi behöver ta ett eget ansvar, att vi själva är den främsta faktorn för hur våra liv gestaltar sig.

Att ha en god ledare och en beslutsordning kan vara optimalt i akuta situationer och i daglig verksamhet. Men i större och långsiktiga beslut är det otroligt onödigt att förlita sig på en enskild individs förmåga (oavsett hur stor den är) att ta kloka beslut. De som lever i en någorlunda fungerande tvåsamhet inser snabbt hur mycket man kompletterar varandra, bl a i barnuppfostran. En god president eller statsminister ser till att omge sig med en stab eller grupp av människor som tillsammans utgör en starkare kunskapsbas för beslut.

Ryssland har en lång tradition av mer eller mindre envåldshärskare och befolkningen där har lärt sig att hoppas på den starke ledaren. Därför hyllas Putin inom landet, han är utan tvekan en stark ledare. Men baksidan av myntet är att man även får dras med de mindre goda besluten. Han tilldelas en otrolig makt som enskild person. Han kan tillfreställa både egna och bundsförvanters behov utan att någon har insyn i motiven eller beslutsordningen.

Vi kan från ett svenskt perspektiv kritisera en övertro på envåldshärskare, men har svårare att se på vårt eget politiska system med ett utifrån-perspektiv. Men sanningen är att regeringen är en handfull människor och har getts en viss oinskränkthet. Medborgare kan protestera, men måste allt som oftast vänta upp emot 4 år innan vi kan göra vår röst hörda. Och det är en oerhört trubbig röst, vi kan bara rösta åt andra hållet och stå ut med de nackdelar som den andra sidan har.

Jag är övertygad om att i framtiden kommer vi att blicka bakåt och se på vårt nuvarande system på samma sätt som vi idag tittar på systemet med de fyra stånden; ett steg in i demokratin som har ersatts av ett bättre system.

Med vår nuvarande teknik har vi ju enorma nya möjligheter att var och en direkt kan bidra i politiken. Vi kan rösta elektroniskt, vi kan markera missnöje genom att byta partier via ett personligt konto när som helst, vi kan delta i olika diskussioner över nätet osv. Vi kan frigöra en enorm kunskapsbas som finns hos det svenska folket. Debatten kommer att bli öppen och vi kommer inte längre ha ett system som grundar sig på en inre klicks beslut som sedan förmedlas nedåt i partileden. Vi kan kan hoppas på en bättre värld där fel i systemet inte behöver drabba individer, där drabbade människor direkt kan föra upp problem i ljuset.