-Nu ska vi ha demokrati, skrek alla barnen och började klösa ögonen ur varandra för demokrati för dem, det var att alla ska bestämma och alla ska få göra vad de vill.
Det fattar ju vem som helst att så fungerar det inte.
Eller gör alla det?
Förstår verkligen alla som vill ha demokrati att demokrati är ansvar, över sig själv, andra och allt annat.
Den lärare som försökte att inför demokrati genom att förklara att nu ska alla få vara med och bestämma gav upp efter fem minuter, skrek ut att nu djävlar är det diktatur och det är jag som är diktatorn.
Allt fungerade då, mest för att ingen tycket att gap och skrik var speciellt trevligt, faktiskt väldigt otryggt.
Nu när det var diktatur i klassen så var det tyst, alla visste vad de skulle göra och tryggheten var ett faktum. Det är så med oss människor, vi väljer hellre en fungerande diktatur än en kaotisk demokrati.
Det är bara att se sig om, även kommunisterna gör så fast de låtsas att de inte gör det.
Åh, tänker ni, vad sorgligt, det går inte att införa demokrati, då?
Joviss, säger jag då käckt, så klart att det går men man måste vara listig och det är svårt i vårt bråttomsamhälle.
Och försiktig.
Och säker på att man ska lyckas.
När jag arbetade som lärare så var det alltid lika spännande att träffa eleverna första gången.
Då kunde jag nämligen avgöra på vilket sätt jag skulle arbeta med just den här gruppen.
Ibland fick jag klasser som var långt på väg i sin demokratiska utveckling och då var det bara att fortsätta den tidigare lärarens arbete och utveckla arbetet dit jag ville.
Ibland var det klasser som rev skolan och då fick jag börja från början.
Viktigt är att inte gå in och förfalla till diktator. Väldigt ofta så råkar jag ut för det att elever tror att bara för att man inte säger åt dem att vara tysta så är man en vek och osäker lärare som inte vågar säga ifrån.
Då är det intressant när de tillslut måste ifrågasätta min auktoritet och jag svara att jag är inte där för att be dem vara tysta, jag är där för att försöka förmå dem till att bli goda människor.
Om de på något sätt har fått för sig att de kan gapa och skrika på lektionerna så är det ju ett programmeringsfel och ansvariga för det är ju deras föräldrar som ju uppenbarligen inte har förstått hur man uppfostrar sina barn.
Om inte föräldrarna har sagt åt dem att gapa och skrika, vilket föräldrar aldrig har gjort, då är ju problemet verkligen allvarligt. Då måste det ju vara något fel på den som gapar och skriker vilket tyder på att de som gapar och skriker har hamnat på fel plats.
Alla håller ju inte på som en samling galningar.
Jag samtalar också om hur det är att komma till en plats där man hindras att vara en individ med all den rätt som vi påstår att varje individ skall ha med tanke på sin egen utveckling. Jag antyder också att om man tillåter sig själv att förstöra för sig själv och alla andra så hindrar man sig själv från att utvecklas på bästa sätt.
Jag har aldrig varit med om att elever tycker att man ska hindras i sin positiva utveckling, däremot att det är trist att det finns människor som hindrar den.
Skolans mål och mening är mycket intressant att diskutera med barn, varför går man i skolan, vad är den till för.
Jag anser också att om någon tycker att skolan är meningslös så skall man inte gå till den av flera olika skäl, det främsta är att man hindrar andra från att tycka om den.
Några elever har fått lämna skolan och vara hemma tills de kan ge mig en godtagbar anledning till att de ska vara där.
Det vanligaste skälet att komma tillbaka är kamraterna i klassen. Oavsett vilket skäl de har så är eleven välkommen tillbaka och ingen förstör för sina kamrater.
I skolan arbetar man inte med något som inte stimulerar. Är matematik tråkigt, skit i den då, är engelska urdjävligt så gör något annat.
Historia kan vara Bellmanhistorier, historia som historia och vem farao är på fullt allvar intresserad av landskapsblommor och modala hjälpverb.
Sakta går det upp för eleverna att de får göra precis vad som helst men det finns en hållhake, det är inte godkänt att störa någon, inte någon. Vid behov tränar jag dem att röra sig i klassrummet, i skolan och utanför.
De tränas i att uppträda artigt, tacka för maten och att klä sig vårdat.
De får hemuppgifter som går ut på att glädja föräldrar och andra, de får komma när de vill och gå när de vill.
Bara de inte stör någon.
Eleverna tilldelas en viss summa pengar, pengar som de själva har fått räkna ut att de har rätt att få och som skall täcka kostnaderna för det material som de förväntas behöva i skolan.
Om de kan ordna billigare böcker eller annat så får de använda sina tilldelade pengar till vad de vill bara det är saker som skall användas i skolarbetet.
Alla frågor de ställer till mig skickar jag tillbaks till dem och beslutet blir något som de själva har tagit.
Som till exempel frågan om de ska välja en viss bok, ett visst ämne eller ett speciellt sätt att redovisa så svarar jag att jag vet hur jag skulle ha gjort beroende på att jag är vuxen och varit med om det förut men, jag vet faktiskt inte vad du ska välja. Om jag säger till dig att ta den där boken och så visar det sig att den inte är bra för dig, då kommer ju du att skylla på mig och det vill inte jag. Om du väljer själv så har du lärt dig att det kan bli fel ibland, du har också lärt dig att det går att byta bok och det viktigaste är att du lärt dig att om det blir fel så är det inte hela världen när man är ett barn.
Om någon frågar om det går att dricka svavelsyra så svarar jag så klart att det går det men man dör under fruktansvärda plågor, jag har ingen personlig erfarenhet av det men jag har lärt mig att ibland ska man lyssna på goda råd och jag är övertygad om att när jag fick det rådet så var ett av dem.
Eleverna får lära sig att göra sitt eget personliga arbetsschema som bygger på att jag är i klassrummer mellan 07.30 och 16.00 och jag har för mig att de skall vara 1060 minuter i veckan i skolan.
En del börjar 8, en del 9, en del arbetar in en dag ibland för att kunna åka med mamma och handla, en annan tar ledigt för att vara hemma och baka med pappa.
Denna process är tidskrävande och jag blir nöjd om jag har en klass som fungerar något så när efter ungefär ett år.
Belöningen för det slit som vi tillsammans har utstått är desto mer värd och nu börjar föräldrar, som uteslutande har gråtit av skräck över att deras barn har hamnat i klorna på en galning, också se att det har skett betydande förändringar med deras barn.
De sitter hemma och läser läxor, som de gett sig själva, utan tjat, de vill till skolan trots att de är sjuka, de uppträder mer belevat och de gör saker som glädjer andra människor i allt större utsträckning. De är på väg att bli demokratsikt fungerande människor.
Nu påbörjar jag det demokratiska fostrandet där alla beslut fattas genom att eleverna själva sköter alla möten som rör skolans angelägenheter.
Inköp, möblering, schematekniska problem, skolresor, olika grupperingar och en hel del andra saker.
Mötena sker i allt striktare former och alla elever är med och framför sina åsikter helt öppet.
Ibland kan det vara krav på förändringar i skolarbetet, hur någon upprepade gånger stör, önskemål om ändrade tider i matsal eller förändringar i skolan miljö. Jag finns med som representant för skolan och vidarebefordrar alla synpunkter till ansvarig och följer också upp om besluten genomförs.
Det händer att jag ibland inte deltar på dessa möten utan blir informerad av ordföranden efteråt och då tillsagd avd jag förväntas göra.
I Idrottshallen genomför nu eleverna sin idrott på egen hand och en större del av undervisningen sker utanför skolan men redovisas där.
Det tredje året skulle jag kunna vara borta större delen av arbetstiden eftersom eleverna nu klarar sig på egen hand, de vet var de söker kunskap, vilka som går att fråga och hur man redovisar det man har inhämtat. De löser också konflikter själva och strävar efter att skapa en så positiv arbetsmiljö som möjligt.
De har alltså blivit demokratisikt fungerande människor.
Hela denna process tar lång tid att genomföra men resultatet är desto bättre.
Tyvärr så har vi en av de mest inkompetenta myndigheter som går att uppbringa på denna jord, nämligen Skolverket och dess avknoppade verksamhet Skolinspektionen. De rekryterar uteslutande människor som saknar all kunskap och erfarenhet om demokratisk fostran vilket gör att vi idag har en skola som dalar alltmer i internationell jämförelse. När två av de mest idiotiska människor jag mött kom in på SEBOR friskola i Borlänge hade vi arbetat endast tre månader med barn vars tidigare skolgång varit allt annat än tillfredställande.
De förstod ingenting av de såg.
Borlänge har några av Sveriges sämsta skolor, 26 elever där går övehuvudtaget inte till skolan och Sverigedemokraterna gjorde ett rekordval.
Om vi ska få en fungerande demokrati måste vi förstå att arbetet med att få människor att förstå och kunna använda sig av demokratiska metoder för att kunna skapa det samhälle vi ofta skriver om här så måste vi inse att det arbetet är mycket tidskrävande.
Mycket tidskrävande.
Tyvärr finns inga genvägar.