Jag har hittat debatten utskriven som text här
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=101&dokid=GX09127Läs anförande 84, 86, 89, 90, 91, 92. Hon nämner bland annat ett demokratinätverk i riksdagen för att öka demokratin. Jag klistrar även in huvudtalet (anförande 84) här nedan;
Anf. 84 ANNE-MARIE PÅLSSON (m):
Fru talman! I dag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren. Jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem utan något som partieliterna själva och ensamma kan avgöra? Eller ska vi tolka det så att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras eftersom den står över allting annat?
Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet här i demokratins hjärta och demokratins kontrollrum. Det är synd. Demokrati är något som inte är ristat i sten. Det är inget tillstånd med evig livstid. Tvärtom är det något som ständigt måste bearbetas, utvecklas och försvaras. Det är något som, för att citera en nu avliden statsminister, behöver erövras av varje generation.
Kanske är det därför den förra regeringen tillsatte en grundlagsutredning med uppgift att se över hur den svenska demokratin kan vitaliseras. Den arbetade i drygt fyra år. Och hur har den då lyckats? Vi har hört många röster från utredningen. Jag, som inte har arbetat med i utredningen utan suttit vid sidan om, har kanske en lite annorlunda inställning.
Det som har gjorts är visserligen bra, men jag tycker att det mest handlar om marginella förskjutningar i det rådande systemet i stor och bred enighet. Just detta med stor och bred enighet är precis det som dödar all debatt och som gör frågan så ointressant för svenska folket.
Krav på enighet är en garanti för att demokratifrågor aldrig debatteras i en bredare krets utan fortsätter att vara ett intresse enbart för de politiska partiernas främsta företrädare.
Två frågor har särskilt betonats här i dag. Jag kan inte invända mot någon av dem annat än att jag kan tycka att de kanske har varit lite för marginella. Den första handlar om en sänkning av spärren för personvalet från 8 till 5 procent. Visst – det skulle leda till att några fler blev personvalda, men inte särskilt många fler. Enligt utredningar handlar det om att man skulle kunna öka antalet inkryssade från 6 till 13. Men de andra 336 ledamöterna – hur väljs de in?
Det andra stora numret handlar om avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. Också det är bra. Men är det inte i allt väsentligt att slå in öppna dörrar? Är det inte i själva verket så att när Europakonventionen för mänskliga rättigheter inkorporerades i svensk lag öppnades en möjlighet att göra en prövning av de svenska lagarna, inte i Sverige men i Europadomstolen?
Mer än så av maktdelning fick vi inte i denna grundlag heller. Det är synd, för i det avseendet avviker Sverige totalt från alla andra länder genom att vi inte tillåter oss att ha någon form av maktdelning alls. Så är det åtminstone om vi ska tro den utredning som riksdagens utredningstjänst har gjort för min räkning. Sverige sticker ut. Nu har vi tagit ett myrsteg framåt, och det var bra. Men det finns mycket mer att göra.
Varför inte, för att hänvisa till historien, låta oss inspireras av Hans Järta? Han var sekreterare för 1809 års utredning, och han skisserade vikten av en tydlig maktdelning mellan kungen, ständerna och domstolarna. Han beskrev vältaligt vikten av att ständernas makt skulle vara visligt trög till verkning. Det skulle alltså vara lite jobbigt att fatta politiska beslut med stor räckvidd.
Generellt tycks de förslag som ligger här som ett betänkande från KU främst vara ägnade åt att fungera som en eftergift för påtryckningar från främst medierna. Det har handlat om exempelvis personvalet och det folkliga inflytandet men också om inrättandet av en författningsdomstol eller i varje fall en prövning av våra lagar.
Men när jag läser materialet kan jag inte finna någon diskussion om de grundläggande frågorna – om hur demokratin ska gestalta sig. Hur ska de folkliga inflytandet få genomslag? Hur ska folkets representanter, alltså vi, ges möjligheter att förvalta folkets önskemål? Kort sagt: Vilka former ska egentligen den representativa demokratin ges?
Om detta sägs tyvärr inte så mycket. Det är synd, för det är detta som är kärnan i hela tanken bakom demokratin. Det handlar om hur folkets, medborgarnas, önskemål ska förverkligas. Hur har man kunnat missa detta i den utredning som arbetade under fyra år? Kan det bero på att demokratin när den diskuteras av de partipolitiska företrädarna inte främst handlar om att tillgodose väljarnas önskemål utan om att – för att citera en av de före detta talmännen, som råkar vara närvarande i kammaren just nu – tillgodose partiernas egna intressen?
Vi fick ett tydligt exempel på detta genom att lyssna på Morgan Johansson. Det var även i många avseenden som att lyssna på en röst från det förflutna som talade om vikten av de stora starka partierna som bärare av folkets uppfattning. Javisst, så var det en gång i tiden när mer än en miljon människor, nästan en och en halv miljon, var anslutna till politiska partier. I dag är det, fru talman, 250 000. Mindre än 4 procent av väljarkåren är medlemmar i ett politiskt parti. Hur kan man då fortsätta att diskutera att det är enbart genom de politiska partierna som demokratin ska förverkligas?
Det blir nästan genant tydligt hur de partiinterna önskemålen har slagit igenom i utredningen i ett avseende som har berörts tidigare här. Det gäller folkets rätt till direktinflytande genom medborgarinitiativ eller folkomröstningar – vi kan kalla det vad vi vill.
Här möter vi ett intressant resonemang. Utredarnas uppfattning, som senare kom att bli regeringens och senare konstitutionsutskottets, är att folkomröstningar är utmärkta på kommunal nivå. Där vitaliserar de demokratin. Det är ett viktigt tillskott för att få genomslag för det folkliga inflytandet. Och, säger man, medborgarinitiativ och folkliga initiativ är utmärkta på EU-nivå. Inte minst försvarar man Lissabonfördraget energiskt med att det just gav möjlighet till medborgarinitiativ. Så skulle man bredda det folkliga inflytandet!
Men, fru talman, hur resonerar man nu när det gäller medborgarinitiativ och folkomröstningar på nationell nivå? Det är intressant läsning, för då blir det plötsligt helstopp – tvärstopp. Det är definitivt nej. Nu blir folkomröstningar helt plötsligt ett hot mot demokratin. De är ett hot mot den representativa demokratin eftersom de skulle försvåra ansvarsutkrävandet i allmänna val, skriver man i utskottet.
Men hur kan det vara så det att i den kommunala demokratin, som är representativ, är bra med folkomröstningar? På EU-nivå, där vi har en representativ form, är det också bra med medborgarinitiativ. Men på nationell nivå är det inte bra med folkomröstningar. Varför det? Det är häpnadsväckande att man resonerar på det sättet. Jag förstår inte hur man resonerar. Jag förstår inte att man från utskottets sida så ensidigt och så tydligt fördömer alla tankar på ett direkt inflytande från väljarna.
Det är möjligt att man en gång i tiden, för knappt 100 år sedan när den svenska demokratin fick genomslag i Sverige, ansåg att den representativa formen var den enda möjliga formen för att genomdriva demokrati. Då fanns inte tekniken som kunde hjälpa till i förverkligandet av olika former av direkt inflytande. Men tekniken har förändrats. Vi kan rösta på vilken låt som ska vinna i Melodifestivalen och vi kan rösta på allt möjligt annat på ett mycket enkelt sätt. Varför skulle vi då inte kunna delta i allmänna folkomröstningar med teknikens hjälp på ett enkelt och smidigt sätt? Detta kan vi göra för att vitalisera demokratin och faktiskt ge folket, väljarna, en möjlighet till direkt inflytande i frågor som de tycker är centralt viktiga för dem.
Även på denna punkt avviker vi från andra länder. I själva verket avviker vi på snart sagt alla områden. Folkomröstningar är faktiskt ganska vanliga i vår omvärld. Där tycker man att de är bra.
I ett land som åtminstone tidigare har fått tjäna som en förebild för oss, Schweiz, är det till och med så vist ordnat att väljarna kan överpröva parlamentets beslut i folkomröstningar. Schweizarnas parlamentariker är mycket nöjda med den ordningen, och schweizarna själva är också mycket nöjda, åtminstone enligt en undersökning som gjordes ganska nyligen.
Fru talman! När partiets representant i utredningen säger nej till direktdemokrati handlar det nog inte alls om att värna och skydda den representativa demokratin, som det är tänkt att fungera, utan om att värna partieliternas makt. Regering och riksdag vill inte ha konkurrens. Man vill inte att något annat forum ska överpröva eller ens pröva deras uppfattning.
Hur kan man då ärligt övertygande hävda demokratin som den centrala principen för centralt och offentligt beslutsfattande och samtidigt avfärda det viktigaste instrumentet för demokratin, nämligen folkomröstningar? Hur trovärdigt är det?
Ännu en möjlighet att vitalisera demokratin har försuttits. Än en gång har väljarnas möjlighet till verkligt inflytande satts åt sidan. Än en gång har de snäva partiintressena segrat. Jag tycker att det är bedrövligt.
Med de orden yrkar jag bifall till min motion 2009/10:K235 under punkt 6.